Inget slår verkligheten
Hemma i Sverige igen efter 10 och en halv månad på Sardinien. Efter Jennas besök blev det inte mycket skrivet, men allt har sin förklaring. Min var ingen skrivlust och viljan att uppleva så mycket som möjligt den sista tiden.
Det är svårt att förklara känslan av att vara hemma i sitt moderland igen, men en sak ska jag säga, Italien har varit det bästa året i mitt liv, men inget kan mätas med känslan av att vara hemma. Det är inte bara "hemma" som stället där man bor, som kan ändras beroende på om man är på semester, då ju hemma automatiskt blir hotellet, nej, nu är det hemma på riktigt som gäller. Sverige. Det finns många saker jag kommer att sakna med Italien, många kan vara skönt att glömma, eller skratta åt när man tänker tillbaka. Vänner kommer att vara saknade, för hur många gånger man repeterar eller får det repeterat för sig, så kommer det aldrig bli samma sak, även om flyget från skavsta tar tre timmar. Det här är något jag aldrig kommer att uppleva igen och man kan ju se det på ett sorgset sätt, eller så kan man försöka att bevara minnen, och visa den person som kommit ur detta år. För lätt har det inte varit. Jag har förändrats mer än jag nog själv anar.
Och visst hoppas man på förändring också, någonting nytt i ens liv, även om man är tillbaka i vardagen. Det är lite som att se världen, min vardag hemma i Sverige i nya färger. Allting är med ens möjligt, hur kan det vara svårare än det jag upplevt i Italien?
Jag vet inte hur mycket som kommer att komma att skrivas här i fortsättningen. Kanske ingenting, kanske någonting. Jag vet inte. Ni får kika och se efter.
Men en sak vet jag. Och det är att nu när jag är hemma kommer jag att leva i den riktiga världen, träffa mina vänner och se och göra saker jag aldrig gjort förut.
Internet är bra att ha, men inget slår verkligeheten.
9 månader, men i en annan betydelse
Jag tror att det gått mer än en månad sedan jag skrev sist. Jag är ledsen, men jag har varken haft tid eller lust.
Det börjar närma sig slutet nu och varje dag påminns jag om den lilla tiden jag har kvar här. På ett sätt är jag glad, jag trodde aldrig att jag skulle komma till stadiet när jag inte vill åka hem, men också åka hem. Och jag är naturligtvis otroligt glad över att komma hem igen och träffa alla nära och kära, hem till underbara Sverige. Men det gör mig också sorgsen. Jag läste ett mejl från en annan utbytesstudent som skrev att hon lämnar en bit av sitt hjärta kvar i landet hon varit i. Det är sant. Den här tiden går aldrig att få tillbaka, det är ett år som har format hela mitt liv och gett mig vänner och minnen för livet.
Förra vecka blev jag 19 år. Ännu en påminnelse om hur fort tiden går. Jag hade besök av mina nya syster, Jenna. Hon bor i min familj det här året som utbytesstudent från Australien och hon bestämde sig för att åka hit och hälsa på. Det var en av de bästa veckorna på hela året och jag är jätteglad över att hon är kvar i Sverige när jag kommer tillbaka. Tack så jättemycket för en helt otrolig födelsedag och vecka!
I fredags var jag så återigen tillbaka i skolan, och den här veckan känns det som om jag behöver plugga mer än jag gjort på hela året!
Det började med ett engelska-prov som handlade om allt vi gjort hela året, idag förhör i konsthistoria och på måndag i italienska. Jag vet vad jag ska göra imorron i alla fall....... Nej, men det är inte så farligt nu faktiskt, jag förstår nästan allting som händer och sker och att lära in en text är mest memorisera (även om det är otroligt mycket lättare att memorisera något om man förstår vad det handlar om!).
En vecka kvar i skolan är det. Sen på fredag-kvällen ska jag och hela klassen åka till landet till någons hus och ha en fest :)
Ikväll blir det ut i Thiesi, saknar mina vänner här, har umgåtts alldeles för mycket med utbytesstudenterna i Sasasri. Men o andra sidan så bor ju de på andra sidan jorden och italienarna här, så ni kan ju räkna ut vad som är lättast att komma till i framtiden.
Ny låt med Coldplay har kommit ut också! Kan inte blir bättre! Jo, kanske om de spelade den 13e juni i venedig istället för den 9e....
Kramar till er alla och jag ska försöka att uppdatera lite då och då innan jag kommer hem och ni får live-uppdateringar igen!
Reflektioner i ett annat liv
Lovet är slut. Tror jag. Beror väl lite på smset jag väntar från en vän. Det som svarar på frågan, ska vi skolka imorron och åka till havet eller inte?
De här senaste dagarna har varit lite upp och ner. Jag har mått jättebra, italienskan flyter på ganska bra och känner att jag faktiskt har några vänner. Men samtidigt längtar jag hem lite även om ju närmare hemresan jag närmar mig så vill jag allt mer stanna kvar här lite till. Jag har varit mycket strategisk och inte köpt någon flygbiljett än. På så sätt är det lite flytande när jag faktiskt måste åka hem och jag har ingen möjlighet att böjar med någon nedräkning eller liknande.
Idag har jag röjt i mitt rum. Fyllt en till låda med "minnessaker" - papper, biljetter, gåvor m.m. som jag skaffat mig under de senaste månaderna. Alla otroliga vykort från min underbara mormor och brev från familjen. Allt nedstoppat i två skokartonger. Minnen från åtta månader av mitt liv. På ett sätt de längsta åtta månderna jag någonsin upplevt. De största som hänt i mitt liv, efter mitt första minne, födseln av lillasyster då för sexton år sedan. Jag känner mig mogen att gå sista året på gymnasiet och ta klivit in i vuxenvärlden. Jag känner att ingenting kan stoppa mig efter det här året, för vad kan vara svårare än att leva i ett annat land, där allt är nytt och främmande? I käraste Sverige pratar jag språket, har stöd av familj och vänner och framför allt så vet jag hur bra vi har det. Vilka fantastiska möjligheter vårt land har. Jag är stolt över att vara svensk och ingen kan ta det ifrån mig. Jag och min vän Shannon från Kanada konstaterade tidigt att vi bor i två länder där ingen egentligen har något negativt att säga om oss. Kanske vet man inte så mycket om länderna, men vi behöver aldrig försvara oss som utbytesstudenterna som kommer ifrån USA t.ex. Det måste vara jobbigt att behöva försvara sitt land. Inte få känna sig stolt utan att behöva förklara varför.
Men om det är något jag lärt mig det här året så är det att uppskatta vårt fungerande skattesystem. Jag läste på ekonomifakta.se att Danmark har de högsta skatterna efter Sverige och sen, tro det eller ej, Italien! Men vi får så otroligt mycket mer tillbaka av våra skatter, de går till saker som vi behöver, inte fina bilar. I skolan jag går på måste man ta med sig näsdukar för att det inte finns toalettpapper på toaletterna. I januari fick vi toalettsitsar, innan var det bara själva porslinsdelen av toaletten. Det känns lite grann som ett fängelse.
Jag ångrar inte att jag klagat på saker i Sverige, men jag kommer att göra det mer måttligt när jag kommer tillbaka. Man ska aldrig nöja sig för att det är bekvämt, om något är fel ska man ändra på det. Men att göra oväsen för småsaker tar ifrån blicken för det viktigare sakerna. Och tro mig, det finns viktigare saker i livet än att klaga på skolmaten.
De här senaste dagarna har varit lite upp och ner. Jag har mått jättebra, italienskan flyter på ganska bra och känner att jag faktiskt har några vänner. Men samtidigt längtar jag hem lite även om ju närmare hemresan jag närmar mig så vill jag allt mer stanna kvar här lite till. Jag har varit mycket strategisk och inte köpt någon flygbiljett än. På så sätt är det lite flytande när jag faktiskt måste åka hem och jag har ingen möjlighet att böjar med någon nedräkning eller liknande.
Idag har jag röjt i mitt rum. Fyllt en till låda med "minnessaker" - papper, biljetter, gåvor m.m. som jag skaffat mig under de senaste månaderna. Alla otroliga vykort från min underbara mormor och brev från familjen. Allt nedstoppat i två skokartonger. Minnen från åtta månader av mitt liv. På ett sätt de längsta åtta månderna jag någonsin upplevt. De största som hänt i mitt liv, efter mitt första minne, födseln av lillasyster då för sexton år sedan. Jag känner mig mogen att gå sista året på gymnasiet och ta klivit in i vuxenvärlden. Jag känner att ingenting kan stoppa mig efter det här året, för vad kan vara svårare än att leva i ett annat land, där allt är nytt och främmande? I käraste Sverige pratar jag språket, har stöd av familj och vänner och framför allt så vet jag hur bra vi har det. Vilka fantastiska möjligheter vårt land har. Jag är stolt över att vara svensk och ingen kan ta det ifrån mig. Jag och min vän Shannon från Kanada konstaterade tidigt att vi bor i två länder där ingen egentligen har något negativt att säga om oss. Kanske vet man inte så mycket om länderna, men vi behöver aldrig försvara oss som utbytesstudenterna som kommer ifrån USA t.ex. Det måste vara jobbigt att behöva försvara sitt land. Inte få känna sig stolt utan att behöva förklara varför.
Men om det är något jag lärt mig det här året så är det att uppskatta vårt fungerande skattesystem. Jag läste på ekonomifakta.se att Danmark har de högsta skatterna efter Sverige och sen, tro det eller ej, Italien! Men vi får så otroligt mycket mer tillbaka av våra skatter, de går till saker som vi behöver, inte fina bilar. I skolan jag går på måste man ta med sig näsdukar för att det inte finns toalettpapper på toaletterna. I januari fick vi toalettsitsar, innan var det bara själva porslinsdelen av toaletten. Det känns lite grann som ett fängelse.
Jag ångrar inte att jag klagat på saker i Sverige, men jag kommer att göra det mer måttligt när jag kommer tillbaka. Man ska aldrig nöja sig för att det är bekvämt, om något är fel ska man ändra på det. Men att göra oväsen för småsaker tar ifrån blicken för det viktigare sakerna. Och tro mig, det finns viktigare saker i livet än att klaga på skolmaten.
Påsk
Så ja.. de senaste veckorna har jag inte skrivit någonting har jag märkt. Inte bra. Det har hänt ganska mycket. Vädret var jättefint och somrigt och sen blev det sämre. Jag brände mig i solen i den fina parken i Sassari, åkte till havet med mina fina utbytesstudentvänner (inget bad dock), ute i sassari en kväll, trevlig middag med otroligt god pizza (det finns många att välja bland!), ute i Thiesi med vänner, skola, kemiprov, tur till gamla lämningar (Nuraghe) och 5000 år gamla gravar tillsammans med min värdkusins holländska flickvän och hennes familj och sist men inte minst så har det ju varit och är fortfarande - Påsk!
Vi fick lov på skärtorsdagen (som inte är en helgdag, liksom långfredagen och påskafton inte heller är det) och kvällen spenderades med utbytesstudenterna. Supertrevlig kväll! Sov över hos Shannon lite improviserat och hem sen på fredagsmorgonen. Vägen till bussen var en låång väg. Det började regna och jag hade inget paraply. Che peccato! - Vad synd! Som tur är hade jag lite pengar och vägarna är alltid fylld av senegaleser etc som säljer paraplyer i massor. Och i fredags var jag glad att de står vid varje liten nisch. Så jag var tvungen att köpa mig ett paraply, fastän jag redan hade köpt ett fint ihopfällbart paraply (med en knapp så väcklas paraplyet ut!) för någon månad sedan, men två paraplyn kanske är bra att ha, vem vet?
Ja, till slut kom jag då hem i alla fall. Eftersom vi varit på stranden dagen innan hade jag sandaler på mig i detta regnväder (som var ungefär som ett regn i juni skulle jag säga, inte alls obehagligt och kallt!), vilket är väldigt konstigt här. Den vänliga kvinnan som säljer tidingar precis brevid busshållplatsen frågade om jag inte frös, men konstaterade sen att jag ju är från Sverige. Vilket i den här sortens väder faktiskt känns ganska bra! Jag frös inte det minsta och för första gången kunde jag säga att jag faktiskt INTE frös och känna mig lite extra svensk.
Långfredagen spenderas hemma i huset, jag kollade på någon film, lyssnade på johannespassionen av Bach och pratade lite med mamma och pappa och mormor. Vad jag saknar min familj!
Till middag - pizza. Vi åt även kött till lunch vilket man inte ska göra på långfredagen men min värdmamma hade glömt att det var just långfredag. I min familj här i Thiesi är påsken inte en så jättestor händelse känns det som. Knappt några dekorationer, ingen gick till kyrkan (jo, min syster, för hon håller på att konfirmera sig tror jag) och mer än i julas var det jobbigt att vara hemifrån under en högtid. På kvällen stannade jag hemma, hade inte alls någon lust att gå ut med de andra och jag var alldeles för trött.
Lördagen var ganska lugn, inget speciellt. På kvällen gick jag ut med Alessandra och de andra (hahhahaa de rimmar!) men kom hem ganska tidigt.
Vaknade på söndagen av min väckarklocka, vi skulle få gäster runt tolv och jag ville ju inte vara helt borta då, det fanns nämligen en stoor chans att jag skulle sova tills dess utan alarm. Hela förmiddagen fixades det och jag höll mig borta från köket. Det var alldeles för mkt italienskt "pratande" därnere.
Vid ett halv två började folk komma, Billias systrar och bröder med familj. Som jag skrev tidigare så kom min värdkusin också, som bor i Holland. Han hade med sig flickvän med familj, tror det var första gången de möttes, men jag är inte helt säker.. De var jättetrevliga och vi pratade en hel del, de kunde ingen italienska så jag fick vara lite tolk (yay jag kan vara tolk!!!)
Igår så vaknade jag vid tio och försökte hitta livesändningen från storkyrkan där pappa var med och sjöng med sin kör, Gustaf Sjökvists kammarkör, men svt ville inte lägga upp den live på nätet, så jag får kolla på det en annan dag istället. Jag satte på sr:s webbradio istället och fick lyssna på lite annan trevlig musik istället, påskoratoriet av Bach och sen svensktoppen. Den förstnämnda var ungefär 100 gånger bättre, men jag allt som får en att känna sig lite hemma är ju bra (oftast) så svensktoppen fick det bli.
På kvällen gick jag återigen ut med Alessandra och Silvia Ruda från min klass. Vi hade en supertrevlig kväll och jag kom hem sent sent.. och om en liten stund ska jag åka ut till ett hus på landet, precis utanför Thiesi och spendera dagen. Alldeles för lite sömn de här dagarna.....men som tur är så har jag lov ända till torsdag så det finns fortfarande en liten chans att jag klarar att återhämta mig lagom till skolan börjar. Om inte får jag väl ta någon "sjukdag" och sov lite, nu när jag faktiskt kan göra det. Bäst att passa på medan man kan!
Jag hoppas att ni orkat läsa ända hit ner, det blev ett väldans långt inlägg. Men så blir det när man är lat och inte skriver så ofta. Hoppas att ni haft en bra påsk!
Kramar <3
Vi fick lov på skärtorsdagen (som inte är en helgdag, liksom långfredagen och påskafton inte heller är det) och kvällen spenderades med utbytesstudenterna. Supertrevlig kväll! Sov över hos Shannon lite improviserat och hem sen på fredagsmorgonen. Vägen till bussen var en låång väg. Det började regna och jag hade inget paraply. Che peccato! - Vad synd! Som tur är hade jag lite pengar och vägarna är alltid fylld av senegaleser etc som säljer paraplyer i massor. Och i fredags var jag glad att de står vid varje liten nisch. Så jag var tvungen att köpa mig ett paraply, fastän jag redan hade köpt ett fint ihopfällbart paraply (med en knapp så väcklas paraplyet ut!) för någon månad sedan, men två paraplyn kanske är bra att ha, vem vet?
Ja, till slut kom jag då hem i alla fall. Eftersom vi varit på stranden dagen innan hade jag sandaler på mig i detta regnväder (som var ungefär som ett regn i juni skulle jag säga, inte alls obehagligt och kallt!), vilket är väldigt konstigt här. Den vänliga kvinnan som säljer tidingar precis brevid busshållplatsen frågade om jag inte frös, men konstaterade sen att jag ju är från Sverige. Vilket i den här sortens väder faktiskt känns ganska bra! Jag frös inte det minsta och för första gången kunde jag säga att jag faktiskt INTE frös och känna mig lite extra svensk.
Långfredagen spenderas hemma i huset, jag kollade på någon film, lyssnade på johannespassionen av Bach och pratade lite med mamma och pappa och mormor. Vad jag saknar min familj!
Till middag - pizza. Vi åt även kött till lunch vilket man inte ska göra på långfredagen men min värdmamma hade glömt att det var just långfredag. I min familj här i Thiesi är påsken inte en så jättestor händelse känns det som. Knappt några dekorationer, ingen gick till kyrkan (jo, min syster, för hon håller på att konfirmera sig tror jag) och mer än i julas var det jobbigt att vara hemifrån under en högtid. På kvällen stannade jag hemma, hade inte alls någon lust att gå ut med de andra och jag var alldeles för trött.
Lördagen var ganska lugn, inget speciellt. På kvällen gick jag ut med Alessandra och de andra (hahhahaa de rimmar!) men kom hem ganska tidigt.
Vaknade på söndagen av min väckarklocka, vi skulle få gäster runt tolv och jag ville ju inte vara helt borta då, det fanns nämligen en stoor chans att jag skulle sova tills dess utan alarm. Hela förmiddagen fixades det och jag höll mig borta från köket. Det var alldeles för mkt italienskt "pratande" därnere.
Vid ett halv två började folk komma, Billias systrar och bröder med familj. Som jag skrev tidigare så kom min värdkusin också, som bor i Holland. Han hade med sig flickvän med familj, tror det var första gången de möttes, men jag är inte helt säker.. De var jättetrevliga och vi pratade en hel del, de kunde ingen italienska så jag fick vara lite tolk (yay jag kan vara tolk!!!)
Igår så vaknade jag vid tio och försökte hitta livesändningen från storkyrkan där pappa var med och sjöng med sin kör, Gustaf Sjökvists kammarkör, men svt ville inte lägga upp den live på nätet, så jag får kolla på det en annan dag istället. Jag satte på sr:s webbradio istället och fick lyssna på lite annan trevlig musik istället, påskoratoriet av Bach och sen svensktoppen. Den förstnämnda var ungefär 100 gånger bättre, men jag allt som får en att känna sig lite hemma är ju bra (oftast) så svensktoppen fick det bli.
På kvällen gick jag återigen ut med Alessandra och Silvia Ruda från min klass. Vi hade en supertrevlig kväll och jag kom hem sent sent.. och om en liten stund ska jag åka ut till ett hus på landet, precis utanför Thiesi och spendera dagen. Alldeles för lite sömn de här dagarna.....men som tur är så har jag lov ända till torsdag så det finns fortfarande en liten chans att jag klarar att återhämta mig lagom till skolan börjar. Om inte får jag väl ta någon "sjukdag" och sov lite, nu när jag faktiskt kan göra det. Bäst att passa på medan man kan!
Jag hoppas att ni orkat läsa ända hit ner, det blev ett väldans långt inlägg. Men så blir det när man är lat och inte skriver så ofta. Hoppas att ni haft en bra påsk!
Kramar <3
Från min vän Ingrid
Humlan kan inte flyga för vingarna är för små
Den struntar i allt man säjer och flyger ändå
Säg mig lilla humla, Hur går den där flykten till?
Men humlan brummar och mumlar:
- Man kan allt man vill!
Den struntar i allt man säjer och flyger ändå
Säg mig lilla humla, Hur går den där flykten till?
Men humlan brummar och mumlar:
- Man kan allt man vill!
Tillbaka till paradiset
Idag är det söndag. Det brukar betyda att jag sover så länge jag kan för att vila ut mig. Men det blev inte riktigt så.
Igår kväll var jättetrevligt! Hängde i Thiesi med Alessandra och vänner och var på väg hem vid två för att komma i säng för att vila ut till dagens äventyr. MEN så blev det inte. På väg hem (ja, jag hade faktiskt sagt hejdå och var på väg hem) blev jag kvar tillsammans med en annan Alessandra som jag lärt känna för ett tag sen. Av någon anledning tog jag en annan väg för att komma hem vilket betydde att hon var precis där. Hon blev jätteglad att se mig, några av hennes vänner hade övergett henne och hon var glad för ytterligare förstärkning till hennes födelsedagsfirande. Hon fyllde nämligen 18!
Jag blev kvar med henne och hennes vänner till halv fyra (lärde känna många trevliga människor!) då jag la mig ner i min otroligt sköna säng.
Väckarklockan ställd på elva för att inte råka sova för länge. Åt frukost, duschade, åt lunch och sen var jag och Theresa iväg!
Dagens färd blev till Stintino - platsen där jag badade för första gången, och även blev bränd av en manet. Min familj har ett hus där, och vi gjorde en visit där också för att se att allt såg bra ut efter vintern. Hon visade mig även den lilla stigen från huset ner till havet. Kan det bli bättre? Ska jag tillägga att det var 22 grader varmt och att jag redan börjat visa tecken på att få lite färg? :D
Den här dagen visade mig återigen hur otroligt jag har det. Jag bor i ett av världens vackraste länder, och på en av de finaste platserna i det landet. I alla fall om man tycker om ett exotiskt sommarparadis. Jag hoppas att jag lyckades få några fina bilder så att jag kan ge er en bild som stämmer åtminstone 20% av verkligenheten.
Radion på hög volym, italiensk musik blandat med internationell, solglasögon och ett hav med en färg jag inte ens kan beskriva. (dels för att jag inte kommer ihåg några färger som kan liknas vid den färgen, och dels för att jag faktiskt inte vet hur jag ska beskriva det).
Det enda som var lite halvdåligt med dagen var glassen. Tydligen var vi för tidigt ute på säsongen för det bästa stället och vi ville inte vänta till Sassari, vilket vi skulle gjort. Glass med isbitar i är ingen höjdare.
Jag hoppas att ni någon gång får uppleva någonting som liknar det jag har fått de här månaderna (sju månader här igår!). Varje dag, varje litet ögonblick har en betydelse lika viktig som de stora sakerna. För det är ju de små sakerna som gör de stora, inte sant?
Sol, en vacker natur, en mening, ett leende. Allt kan göra din dag bättre, lr sämre om du saknar allt det.
Jag längtar hem, men samtidigt känns det som om jag inte har tillräckligt med tid här. Lite som om jag går omkring och väntar på att få åka hem samtidigt som jag inte hinner fylla alla helger och dagar med tillräckligt mycket. Mamma kommer inte tycka om att jag uttrycker mig såhär, men ibland tänker jag att jag inte vill komma hem och ångra att jag inte gjorde något medan jag var här. Vad det än kan vara. Det gäller att ta vara på sin tid. Njut av de små sakerna i livet och allt blir mycket bättre! När du köper den där kaffen som smakade så otroligt gott, låt det bli något som förbättrar din dag istället för att låta kafaterians kaffe få dig att börja klaga. Och om ni vill när, så blir det en riktig italiensk middag hemma hos mig när jag kommer hem. Jag vill så hemskt gärna dela det här med alla mina nära och kära. Och på sätt och vis är ju ni också en del av allt det här, fast hemma i Sverige.
Jag saknar er och lovar att ta vara på tiden vi kommer att ha tillsammans när jag kommer hem.
Igår kväll var jättetrevligt! Hängde i Thiesi med Alessandra och vänner och var på väg hem vid två för att komma i säng för att vila ut till dagens äventyr. MEN så blev det inte. På väg hem (ja, jag hade faktiskt sagt hejdå och var på väg hem) blev jag kvar tillsammans med en annan Alessandra som jag lärt känna för ett tag sen. Av någon anledning tog jag en annan väg för att komma hem vilket betydde att hon var precis där. Hon blev jätteglad att se mig, några av hennes vänner hade övergett henne och hon var glad för ytterligare förstärkning till hennes födelsedagsfirande. Hon fyllde nämligen 18!
Jag blev kvar med henne och hennes vänner till halv fyra (lärde känna många trevliga människor!) då jag la mig ner i min otroligt sköna säng.
Väckarklockan ställd på elva för att inte råka sova för länge. Åt frukost, duschade, åt lunch och sen var jag och Theresa iväg!
Dagens färd blev till Stintino - platsen där jag badade för första gången, och även blev bränd av en manet. Min familj har ett hus där, och vi gjorde en visit där också för att se att allt såg bra ut efter vintern. Hon visade mig även den lilla stigen från huset ner till havet. Kan det bli bättre? Ska jag tillägga att det var 22 grader varmt och att jag redan börjat visa tecken på att få lite färg? :D
Den här dagen visade mig återigen hur otroligt jag har det. Jag bor i ett av världens vackraste länder, och på en av de finaste platserna i det landet. I alla fall om man tycker om ett exotiskt sommarparadis. Jag hoppas att jag lyckades få några fina bilder så att jag kan ge er en bild som stämmer åtminstone 20% av verkligenheten.
Radion på hög volym, italiensk musik blandat med internationell, solglasögon och ett hav med en färg jag inte ens kan beskriva. (dels för att jag inte kommer ihåg några färger som kan liknas vid den färgen, och dels för att jag faktiskt inte vet hur jag ska beskriva det).
Det enda som var lite halvdåligt med dagen var glassen. Tydligen var vi för tidigt ute på säsongen för det bästa stället och vi ville inte vänta till Sassari, vilket vi skulle gjort. Glass med isbitar i är ingen höjdare.
Jag hoppas att ni någon gång får uppleva någonting som liknar det jag har fått de här månaderna (sju månader här igår!). Varje dag, varje litet ögonblick har en betydelse lika viktig som de stora sakerna. För det är ju de små sakerna som gör de stora, inte sant?
Sol, en vacker natur, en mening, ett leende. Allt kan göra din dag bättre, lr sämre om du saknar allt det.
Jag längtar hem, men samtidigt känns det som om jag inte har tillräckligt med tid här. Lite som om jag går omkring och väntar på att få åka hem samtidigt som jag inte hinner fylla alla helger och dagar med tillräckligt mycket. Mamma kommer inte tycka om att jag uttrycker mig såhär, men ibland tänker jag att jag inte vill komma hem och ångra att jag inte gjorde något medan jag var här. Vad det än kan vara. Det gäller att ta vara på sin tid. Njut av de små sakerna i livet och allt blir mycket bättre! När du köper den där kaffen som smakade så otroligt gott, låt det bli något som förbättrar din dag istället för att låta kafaterians kaffe få dig att börja klaga. Och om ni vill när, så blir det en riktig italiensk middag hemma hos mig när jag kommer hem. Jag vill så hemskt gärna dela det här med alla mina nära och kära. Och på sätt och vis är ju ni också en del av allt det här, fast hemma i Sverige.
Jag saknar er och lovar att ta vara på tiden vi kommer att ha tillsammans när jag kommer hem.
Believe
Sitter och lyssnar på Magnus Ugglas Du och Jag mot hela världen. Riktigt bra låt. Har tittat på flera avsnitt av How I met your mother, på nytt min drog. Jag borde egentligen plugga italienska. Jag har förhör om en poet, Foscolo, på måndag, men jag lyckas inte hitta motivationen hur jag än gör. Det är svårt och jag skulle säkert klarar det, men det tar sån fruktansvärd tid och jag tappar intresset direkt.
Dessutom känner mig ensam just nu. De här dagarna har varit jobbiga, jobbigare än jag trodde har jag insett. Får lite svackor då och nu, men just nu är det bara helsegt.. Jag längtar hem till min familj och mina vänner. Framförallt känslan av att inte 100% veta vad man ska göra när, hur man ska bete sig socialt och hur man ska göra för att gå ut på kvällarna när det enda jag vill göra är sova, titta på tv eller ja, egentligen vill jag ju inte det, men jag hittar inte någonting att göra istället. Förmodligen ligger svaret i att jag slutat träna den här månaden. Det var en av de saker som verkligen gjorde att jag mådde bra. I höst när jag kommer hem blir det friskis och svettis för hela slanten!
Jag tror att tiden börjar göra sig påmind också. Snart åker jag ju hem! Helt sjukt vad tiden går fort. Jag får nästan lite ont i magen av det... Känner mig sliten, som om jag lever i två världar samtidigt, och det gör jag väl också antar jag.
Hittade några nya låtar och artister den här veckan. Här är ett smakprov!
The bravery - Believe
Paolo Nutini - New Shoes
Asa - Fire on the Mountain
Dessutom känner mig ensam just nu. De här dagarna har varit jobbiga, jobbigare än jag trodde har jag insett. Får lite svackor då och nu, men just nu är det bara helsegt.. Jag längtar hem till min familj och mina vänner. Framförallt känslan av att inte 100% veta vad man ska göra när, hur man ska bete sig socialt och hur man ska göra för att gå ut på kvällarna när det enda jag vill göra är sova, titta på tv eller ja, egentligen vill jag ju inte det, men jag hittar inte någonting att göra istället. Förmodligen ligger svaret i att jag slutat träna den här månaden. Det var en av de saker som verkligen gjorde att jag mådde bra. I höst när jag kommer hem blir det friskis och svettis för hela slanten!
Jag tror att tiden börjar göra sig påmind också. Snart åker jag ju hem! Helt sjukt vad tiden går fort. Jag får nästan lite ont i magen av det... Känner mig sliten, som om jag lever i två världar samtidigt, och det gör jag väl också antar jag.
Daniel Lemma - Alive
Can't find a reason to smile
All you wanna do is give up, sit right down and cry
But on the positive side, I'm feeling alive
Can't find a reason to smile
All you wanna do is give up, sit right down and cry
But on the positive side, I'm feeling alive
Hittade några nya låtar och artister den här veckan. Här är ett smakprov!
The bravery - Believe
Paolo Nutini - New Shoes
Asa - Fire on the Mountain
Don't be scared
Sitter i mitt rum och funderar över livet. Inte lika panikartat som i natt, mer lugnt. Efter en tur i det svenska oroa-sig-livet är jag tillbaka i min italienska verklighet där lev just nu är viktigare. Om något har jag lärt mig det iaf!
Idag är det italiens 150års-dag. Vi firade inte, som sard vill man vara självständig och helst bryta sig ur Italien. Men vi åkte till en restaurang och åt. Min värdpappa hade bokat till en klient som inte kunde komma så vi tog över bordet :) Jag är fortfarande mätt kan jag ju säga... Först en risotto med svamp, helt okej, sen en köttbit som var så otroligt god! avslutades med creme catalana.
Imorron är det skola igen, även om lärarna ska ha någon slags strejk, (man vet aldrig riktigt vad det innebär) sen ska jag klippa mig och efter det följa med Luisa till hennes skolorkester och spela lite flöjt.
Hold up... hold on... don't be scared
You'll never change what's been and gone
May your smile (may your smile) shine on (shine on)
Don't be scared (don't be scared)
Your destiny may keep you warm
'Cause all of the stars have faded away
Just try not to worry, you'll see them someday
Take what you need and be on your way
And stop crying your heart out
Get up (get up) come on (come on)
Why you scared? (I'm not afraid...)
You'll never change what's been and gone
'Cause all of the stars have faded away
Just try not to worry, you'll see them someday
Take what you need and be on your way
And stop crying your heart out
'Cause all of the stars have faded away
Just try not to worry, you'll see them someday
Just take what you need and be on your way
And stop crying your heart out
We're all of the stars
We're fading away
Just try not to worry, you'll see us someday
Just take what you need and be on your way
And stop crying your heart out
Stop crying your heart out
Stop crying your heart out
Stop crying your heart out...
Idag är det italiens 150års-dag. Vi firade inte, som sard vill man vara självständig och helst bryta sig ur Italien. Men vi åkte till en restaurang och åt. Min värdpappa hade bokat till en klient som inte kunde komma så vi tog över bordet :) Jag är fortfarande mätt kan jag ju säga... Först en risotto med svamp, helt okej, sen en köttbit som var så otroligt god! avslutades med creme catalana.
Imorron är det skola igen, även om lärarna ska ha någon slags strejk, (man vet aldrig riktigt vad det innebär) sen ska jag klippa mig och efter det följa med Luisa till hennes skolorkester och spela lite flöjt.
Hold up... hold on... don't be scared
You'll never change what's been and gone
May your smile (may your smile) shine on (shine on)
Don't be scared (don't be scared)
Your destiny may keep you warm
'Cause all of the stars have faded away
Just try not to worry, you'll see them someday
Take what you need and be on your way
And stop crying your heart out
Get up (get up) come on (come on)
Why you scared? (I'm not afraid...)
You'll never change what's been and gone
'Cause all of the stars have faded away
Just try not to worry, you'll see them someday
Take what you need and be on your way
And stop crying your heart out
'Cause all of the stars have faded away
Just try not to worry, you'll see them someday
Just take what you need and be on your way
And stop crying your heart out
We're all of the stars
We're fading away
Just try not to worry, you'll see us someday
Just take what you need and be on your way
And stop crying your heart out
Stop crying your heart out
Stop crying your heart out
Stop crying your heart out...
Il Vento di primavera
Här sitter jag mitt i natten och funderar på om jag verkligen vill sova. Jag känner i hela kroppen att jag vill, men det är liksom svårt att ta beslutet att faktiskt göra det. Jag har precis ätit en nattmacka med salami efter hemkomsten. Imorron är det ledig dag eftersom Italien firar 150 års-jubileum så då måste man såklart gå ut på kvällen. Jag hade absolut noll lust att överhuvudtaget lämna huset, det har blåst en vind som jag vet inte vad hela dagen och under mina filtar i sängen trivs jag ganska bra. Men jag (som en bra utbytesstudent) gick ut och träffade mina fina vänner i Thiesi och de slutade med en superbra kväll. Det var kallt och blåsigt, men jag vet inte hur länge sedan det var som jag skrattade som jag gjorde ikväll. Ibland mår man helt enkelt bara bra.
Återigen förundras jag över hur lätt det är att byta humör. Eftermiddagen bestod av ångest och nästan panik. Jag började av någon anledninga att fundera över framtiden och söka skolor, program etc på internet. Det är ungefär ett år och tre månader tills jag tar studenten. Det gör mig rädd som inget annat. Inte ens tanken på att bo i Italien ett år var lika skrämmande. Då visste jag i alla fall att jag skulle komma hem, jag kunde alltid vända om, jag har familjen och vännerna hyfsat nära ändå via internet. Men tänk om man väljer fel utbildning? Allt är egentligen min systers fel. Hon söker skolor för fullt just nu (håll tummarna!) och hon fick mig att börja fundera. Men sen gick jag ut med mina vänner och allt kändes plötsligt långt fram i tiden igen. Jag är tillbaka i min udda verklighet ett litet tag till. Och som jag sa till en vän, de här månaderna som är kvar borde bara bli bättre och bättre. Jag kan språket så att jag klarar mig, våren och sommaren är på väg och jag har vänner. Även om det inte alltid känns så, det är svårt med känslor här, så har jag ändå människor omkring mig som vill mig väl och som alltid tar hand om mig när det behövs. Jag hoppas att några av dem kommer att fortsätta vara mina vänner även efter det här året och jag är glad att jag valde ett land i Europa så att jag faktiskt kan komma och hälsa på ibland! Det här är ju världens bästa semesterort!
Nu har jag skrivit lite om vad som pågår i min förvirrade hjärna. Men innan det blir ännu flummigare (tro mig, det kan det absolut bli!) så ska jag lägga mig och sova. Sova ut tills jag vaknar av mig själv och sen ska jag plugga italienska, i meningen om en poet som hette Foscolo och som tydligen är väldigt viktig. Min lärare vill också att jag ska kunna säga något om en dikt han skrivit. Vi får väl se hur det blir med det :)
Saknar er där hemma, men känner ändå att livet är ganska bra just nu!
Återigen förundras jag över hur lätt det är att byta humör. Eftermiddagen bestod av ångest och nästan panik. Jag började av någon anledninga att fundera över framtiden och söka skolor, program etc på internet. Det är ungefär ett år och tre månader tills jag tar studenten. Det gör mig rädd som inget annat. Inte ens tanken på att bo i Italien ett år var lika skrämmande. Då visste jag i alla fall att jag skulle komma hem, jag kunde alltid vända om, jag har familjen och vännerna hyfsat nära ändå via internet. Men tänk om man väljer fel utbildning? Allt är egentligen min systers fel. Hon söker skolor för fullt just nu (håll tummarna!) och hon fick mig att börja fundera. Men sen gick jag ut med mina vänner och allt kändes plötsligt långt fram i tiden igen. Jag är tillbaka i min udda verklighet ett litet tag till. Och som jag sa till en vän, de här månaderna som är kvar borde bara bli bättre och bättre. Jag kan språket så att jag klarar mig, våren och sommaren är på väg och jag har vänner. Även om det inte alltid känns så, det är svårt med känslor här, så har jag ändå människor omkring mig som vill mig väl och som alltid tar hand om mig när det behövs. Jag hoppas att några av dem kommer att fortsätta vara mina vänner även efter det här året och jag är glad att jag valde ett land i Europa så att jag faktiskt kan komma och hälsa på ibland! Det här är ju världens bästa semesterort!
Nu har jag skrivit lite om vad som pågår i min förvirrade hjärna. Men innan det blir ännu flummigare (tro mig, det kan det absolut bli!) så ska jag lägga mig och sova. Sova ut tills jag vaknar av mig själv och sen ska jag plugga italienska, i meningen om en poet som hette Foscolo och som tydligen är väldigt viktig. Min lärare vill också att jag ska kunna säga något om en dikt han skrivit. Vi får väl se hur det blir med det :)
Saknar er där hemma, men känner ändå att livet är ganska bra just nu!
Resan till fastlandet
Nu är jag hemkommen och utvilad efter en underbar resa! Den började på onsdagskvällen förra veckan då Billia, min värdpappa, körde mig till Sassari och till Shannons hus. Flyget gick 6.30 från Alghero, så det var upp tidigt för att ta bussen (!) till flygplatsen. Alarmet på 03.50 var kanske inte det roligaste jag sett i livet, men vi skulle ju till Pisa så vad gjorde det!
Flyget gick i tid och vi var framme för utsatt tid (såklart, vi flög ju med Ryanair!) och vi beslutade oss för att äta lite frukost på flygplatsen i Pisa innan vi turistad och begav oss till tornet.
Pisa är en jättetrevlig stad, och vi spenderade ungefär fem timmar där. Men mer behövs inte. Iaf inte när det är en gråmulen dag och lite regn. Vi gick sakta med våra resväskor, utforskade staden på väg mot tornet. När vi kom fram blev jag helt tagen. Jag har ju sett det lutande tornet hundratals gånger på bild, men att faktiskt se det i verkligheten var helt otroligt! Och kyrkan var underbar den med! Vi gick runt en stund innan vi beslutade oss för att äta lunch och se ta tåget för att bege oss mot Bologna, där vi skulle bo dagarna vi var där.
Efter en ypperlig sallad lyckades vi köpa de billigare regionaltågs-biljetterna med två byten och komma fram i Bologna. Under tågresan kom världens chock! Efter att ha åkt igenom en 15-minuters-tunnel var världen helt plötsligt täckt i snö! Men när vi kom fram till Bologna var det bara bergen som hade kvar snö.
I Bologna mötte vi Victoria, en trevlig tjej (också hon från Rotary-utbytet) som varit snäll nog att låta oss bo hos henne, eller ja, hennes värdfamilj var snälla nog.
Fredagen spenderade vi i Bologna, vi åt glass, tittade runt i staden och jag fick ett litet hemlängtansdanfall. Jag vet inte om det var för att vi var i en stad som påminde om våra städer eller om den faktiskt påminde om Stockholm, men hemlängtan fick jag. Det gick över efter lite tröstande från mina vänner och efter kändes det mycket bättre. Det kanske var dags för lite hemlängtan, hade varit utan det alltför länge :)
På lördagen vaknade vi tidigt (absolut inte av oss själva!) för att ta tåget till Venedig. Vi var på tågstationen tidigt för att få sittplatser, något som behövdes! Vilken tur att vi var första stationen, folk vällde på och fick stå hela vägen. I Venedig mötte vi utbytesstudenter från Milano-området, som var där med Rotary (ja, de gör faktiskt något!) och vi hängde på dem hela dagen i princip. Om jag var, inte besviken, men inte totalt förälskad i Pisa, så var Venedig en helt annan sak! Jag gick de första timmarna helt överväldigad, dels över mängden engelsktalande trevliga människor, men främst av staden. De som säger att Venedig är en underbar stad överdriver inte. Det finns inte ord för att förklara, man måste åka dit, och gör det innan staden sjunker!
Efter halva dagen skiljdes vi åt, delvis frivilligt och delvis ofrivilligt, på piazza San Marco var det så mkt folk att jag och Shannon knappt kunde hålla ihop. Vi försökte gå över en bro, men bestämde oss ganska snart för att gå åt andra hållet, människor överallt och frasen - "we are sardinians" passade väl in!
Shannon och jag bestämde oss för att ta båtbussen tillbaka till stationen, och det var ett klokt beslut, tänkte på min familj, vi tar alltid en båttur när vi är i en ny stad (ja, om det finns vatten såklart!) och det är smart, städer är vackra från vattnet och jag fick många fina bilder.
Hem till Bologna igen och på kvällen tog vi en promenad för att se vad som skedde i staden. Många universitetesstudenter ute, mkt trevlig stämning.
På måndagen bestämde vi oss för att åka till Verona och träffa andra utbytesstudenter som också skulle dit, till slut var det bara en kille Alex, och vi från Bologna, jag, Shannon, Victoria och Naomi (också utbytesstudent i Bologna), men det var en av de trevligaste dagarna jag haft på dessa sex månader. Vi pratade om allt från politik till varför italienare har så god pizza till Colorados skidbackar. Vi åkte hem till Bologna igen för att åter komma tillbaka till Verona dagen efter för att åka hem till ön igen. Jag och Shannon tog ett tidigt tåg för att inte behöva stressa och vi lyckade ta oss till flygplatsen (rätt dessutom!) i god tid och på gott humör. Vi var redo att återvända till Sardinien. För hur bra än fastlandet och den norra delen av Italien än må vara med Rotary, kultur, städer etc, så har vi något de inte har; Vi har en helt annan upplevelse av ett normalt liv, en helt annan kultur och vi bor på en ö dit det kommer hundratusentals turister på sommaren för att semestra. Kan man önska sig mer? Nej, jag tror att den här resan var precis vad vi behövde för att få en ny bild av vår värld. Dessutom vill alla komma hit och hälsa på i sommar och det är ju aldrig fel!
Living a dream can be unrealistic sometimes. Don't you think?
Visssa dagar känns det som om våren är här!
Alla bilder från trädgården i Thiesi :)
Don't Stop Believin'
Har varit hemma i några dagar nu. Ett illamående slutade i badrummet....... Iaf! Nu mår jag jättebra och dagen till ära fyller min bästa utbytesstudentvän Shannon 18 år! Vilket ska firas imorron med pizza disco och hela köret! :D
Idag har jag ägnat mig åt att plugga biologi - DNA och grejer! Och så har jag fixat iordning allt för imorron. Lyssnar på Oasis - Stop crying you heart out, superbra låt. Men jag måste säga att låten som precis kom efter, Don't stop believin' gör mig så otroligt mkt gladare! Den påminner mig om estet, vänner, familj och att det faktiskt finns otroligt BRA dagar!
Sitter under nytvättade lakan med nytvättat hår i en nytvättad pyjamas och längtar tills imorron. Fast det får nog bli sista helgen på ett tag med utbytesstudenterna, måste ju umgås lite med de italienska vännerna också, för det finns ju faktiskt italienare UTANFÖR skolan också har jag upptäckt haha. Nejmen skämt åsido så känner jag mig lite skyldig att jag inte träffat dem på så länge.
Och så måste jag ju såklart berätta att vi bokat biljetter (äntligen!) till vår resa till Venedig! Som kanske inte får kallas det egentligen, med tanke på att flyger till Pisa, bor i Bologna och sen flyger hem igen via Verona (däremellan hoppas vi klämma in Venedig och kanske Florens, var förslag på San Marino också, vem vet?). Jag är iaf jätteglad och hoppas att vi kommer att få det super, fast jag menar, hur kan en resa med utbytesstudenter gå fel egentligen? Allt som händer blir minnen för livet. Ja, om man tänker på det så kommer även de små händelserna som när vår neturkunskapslärare började spela pingis i klassrummet med en av eleverna. Vilket i Italien ALDRIG ALDRIG händer! Jag menar, här reser sig eleverna (nästan alltid haha) när läraren kommer in i klassrummet och frågar om lov innan de går på toa. Som tur var hade jag med mig lilla kameran i väskan som alltid!
Jösses vad jag blev pratglad såhär på kvällen. Har nog fortfarande inte vant mig vid sex-dagar-i-skolan-grejen... som sagt, måste nog gå och lägga mig om jag ska orka allt vad som händer imorron!
Saknar er massor <3 Men halva tiden har redan gått!
Nya Converse :)
Tack för allt råd bästa syster <3
Bilder från dagen
Teatro Civico
Skådespelarna
Beatrice och Silvia i min klass
Lo spettacolo
Nu har vi äntligen börjat få lite sol! Helgen var helt fantastisk, jag och Shannon satt på uteserveringen på piazza d'italia i bara linne i flera timmar. Vi började med glass, men det var så trevligt så vi åt lunch där också! På kvällen skulle vi på disco tillsammans med Roberta, Virginia och de andra, Claudia i min klass fyllde arton, så vi skulle fira. Men, det blir inte alltid som man tänkt sig. Shannons mamma var inte riktigt med på banan, och lät oss bara vara ute till halv två, när folk börjar komma till discot, så vi hängde på piazza d'italia istället. Och där hittade vi Mara och Homar från ett annat utbyte och Katie, som är från Rotarys utbyte. Eftersom inte alla ville prata engelska blev det italienska i en timme eller så, och det gick riktigt bra för oss alla! Känns att vi kommit en bit på det här året. Kan ni fatta att det redan är fem månader sen jag åkte??
Ja, på söndagen hade vi planerat att åka buss/tåg till Alghero, men det var så tråkigt väder så precis när vi bestämt att inte åka, frågar Shannons mamma om vi vill åka med dem i bilen. Det blev ju genast mycket lättare att åka, inget krångel med att passa tider. Så vi var några timmar i Alghero och jag fick på nytt känna lukten av havet! Påminde mig om Gotland, och hemma. Och tur som vi hade kom solen fram efter en stund, så det blev en riktigt lyckad dag!
I måndags var jag hemma från skolan, jag bara orkade inte åka dit. Det är det bästa, när man inte vill kan man stanna hemma här! Inga krav eller tankar om skolk. Det är ju inte min skola. :)
Idag var jag och klassen på teatern, jag hade egentligen ingen aning om vad vi skulle göra förrän vi var där, men är man i Italien så är man! Det visade sig vara ett gäng som skulle göra ett skådespel, hängde inte riktigt med på allt, men det var komedi iaf haha. Några i min klass skulle vara från venedig och representera framtiden och dåtiden och börja bråka. De kastade sallad på de på scenen också (allt var förstår noga planerat!). De andra i klass var "ordine di servizio" lr ngt liknande, de skulle leda alla klasser till de rätta platserna i teatern. Jag fick också ett uppdrag! Se till att inga satte sig allra närmast scenen där det var som små, hm vad kallas det? typ loger. Iaf så gjorde det att jag inte riktigt såg scenen till hundra procent, men jag kom ju desto närmre! Hade med mig kameran och tog massa bilder, men det var blixtförbud så det var lite svårt att inte få det suddigt. Men jag lärde mig lite mer om kameran iaf, och det känns ju bra haha. Varje tillfälle till praktisk övning är ju till det bättre!
Om jag hittar några bra bilder kanske jag lägger upp några här :)
Saknar er <3 Kramar
