ElisabetBorg

Lovet är slut. Tror jag. Beror väl lite på smset jag väntar från en vän. Det som svarar på frågan, ska vi skolka imorron och åka till havet eller inte?
De här senaste dagarna har varit lite upp och ner. Jag har mått jättebra, italienskan flyter på ganska bra och känner att jag faktiskt har några vänner. Men samtidigt längtar jag hem lite även om ju närmare hemresan jag närmar mig så vill jag allt mer stanna kvar här lite till. Jag har varit mycket strategisk och inte köpt någon flygbiljett än. På så sätt är det lite flytande när jag faktiskt måste åka hem och jag har ingen möjlighet att böjar med någon nedräkning eller liknande.

Idag har jag röjt i mitt rum. Fyllt en till låda med "minnessaker" - papper, biljetter, gåvor m.m. som jag skaffat mig under de senaste månaderna. Alla otroliga vykort från min underbara mormor och brev från familjen. Allt nedstoppat i två skokartonger. Minnen från åtta månader av mitt liv. På ett sätt de längsta åtta månderna jag någonsin upplevt. De största som hänt i mitt liv, efter mitt första minne, födseln av lillasyster då för sexton år sedan. Jag känner mig mogen att gå sista året på gymnasiet och ta klivit in i vuxenvärlden. Jag känner att ingenting kan stoppa mig efter det här året, för vad kan vara svårare än att leva i ett annat land, där allt är nytt och främmande? I käraste Sverige pratar jag språket, har stöd av familj och vänner och framför allt så vet jag hur bra vi har det. Vilka fantastiska möjligheter vårt land har. Jag är stolt över att vara svensk och ingen kan ta det ifrån mig. Jag och min vän Shannon från Kanada konstaterade tidigt att vi bor i två länder där ingen egentligen har något negativt att säga om oss. Kanske vet man inte så mycket om länderna, men vi behöver aldrig försvara oss som utbytesstudenterna som kommer ifrån USA t.ex. Det måste vara jobbigt att behöva försvara sitt land. Inte få känna sig stolt utan att behöva förklara varför.
Men om det är något jag lärt mig det här året så är det att uppskatta vårt fungerande skattesystem. Jag läste på ekonomifakta.se att Danmark har de högsta skatterna efter Sverige och sen, tro det eller ej, Italien! Men vi får så otroligt mycket mer tillbaka av våra skatter, de går till saker som vi behöver, inte fina bilar. I skolan jag går på måste man ta med sig näsdukar för att det inte finns toalettpapper på toaletterna. I januari fick vi toalettsitsar, innan var det bara själva porslinsdelen av toaletten. Det känns lite grann som ett fängelse.

Jag ångrar inte att jag klagat på saker i Sverige, men jag kommer att göra det mer måttligt när jag kommer tillbaka. Man ska aldrig nöja sig för att det är bekvämt, om något är fel ska man ändra på det. Men att göra oväsen för småsaker tar ifrån blicken för det viktigare sakerna. Och tro mig, det finns viktigare saker i livet än att klaga på skolmaten.

Så ja.. de senaste veckorna har jag inte skrivit någonting har jag märkt. Inte bra. Det har hänt ganska mycket. Vädret var jättefint och somrigt och sen blev det sämre. Jag brände mig i solen i den fina parken i Sassari, åkte till havet med mina fina utbytesstudentvänner (inget bad dock), ute i sassari en kväll, trevlig middag med otroligt god pizza (det finns många att välja bland!), ute i Thiesi med vänner, skola, kemiprov, tur till gamla lämningar (Nuraghe) och 5000 år gamla gravar tillsammans med min värdkusins holländska flickvän och hennes familj och sist men inte minst så har det ju varit och är fortfarande - Påsk!

Vi fick lov på skärtorsdagen (som inte är en helgdag, liksom långfredagen och påskafton inte heller är det) och kvällen spenderades med utbytesstudenterna. Supertrevlig kväll! Sov över hos Shannon lite improviserat och hem sen på fredagsmorgonen. Vägen till bussen var en låång väg. Det började regna och jag hade inget paraply. Che peccato!  - Vad synd!  Som tur är hade jag lite pengar och vägarna är alltid fylld av senegaleser etc som säljer paraplyer i massor. Och i fredags var jag glad att de står vid varje liten nisch. Så jag var tvungen att köpa mig ett paraply, fastän jag redan hade köpt ett fint ihopfällbart paraply (med en knapp så väcklas paraplyet ut!) för någon månad sedan, men två paraplyn kanske är bra att ha, vem vet?
Ja, till slut kom jag då hem i alla fall. Eftersom vi varit på stranden dagen innan hade jag sandaler på mig i detta regnväder (som var ungefär som ett regn i juni skulle jag säga, inte alls obehagligt och kallt!), vilket är väldigt konstigt här. Den vänliga kvinnan som säljer tidingar precis brevid busshållplatsen frågade om jag inte frös, men konstaterade sen att jag ju är från Sverige. Vilket i den här sortens väder faktiskt känns ganska bra! Jag frös inte det minsta och för första gången kunde jag säga att jag faktiskt INTE frös och känna mig lite extra svensk.

Långfredagen spenderas hemma i huset, jag kollade på någon film, lyssnade på johannespassionen av Bach och pratade lite med mamma och pappa och mormor. Vad jag saknar min familj!
Till middag - pizza. Vi åt även kött till lunch vilket man inte ska göra på långfredagen men min värdmamma hade glömt att det var just långfredag. I min familj här i Thiesi är påsken inte en så jättestor händelse känns det som. Knappt några dekorationer, ingen gick till kyrkan (jo, min syster, för hon håller på att konfirmera sig tror jag) och mer än i julas var det jobbigt att vara hemifrån under en högtid. På kvällen stannade jag hemma, hade inte alls någon lust att gå ut med de andra och jag var alldeles för trött.

Lördagen var ganska lugn, inget speciellt. På kvällen gick jag ut med Alessandra och de andra (hahhahaa de rimmar!) men kom hem ganska tidigt.
Vaknade på söndagen av min väckarklocka, vi skulle få gäster runt tolv och jag ville ju inte vara helt borta då, det fanns nämligen en stoor chans att jag skulle sova tills dess utan alarm. Hela förmiddagen fixades det och jag höll mig borta från köket. Det var alldeles för mkt italienskt "pratande" därnere.
Vid ett halv två började folk komma, Billias systrar och bröder med familj. Som jag skrev tidigare så kom min värdkusin också, som bor i Holland. Han hade med sig flickvän med familj, tror det var första gången de möttes, men jag är inte helt säker.. De var jättetrevliga och vi pratade en hel del, de kunde ingen italienska så jag fick vara lite tolk (yay jag kan vara tolk!!!)

Igår så vaknade jag vid tio och försökte hitta livesändningen från storkyrkan där pappa var med och sjöng med sin kör, Gustaf Sjökvists kammarkör, men svt ville inte lägga upp den live på nätet, så jag får kolla på det en annan dag istället. Jag satte på sr:s webbradio istället och fick lyssna på lite annan trevlig musik istället, påskoratoriet av Bach och sen svensktoppen. Den förstnämnda var ungefär 100 gånger bättre, men jag allt som får en att känna sig lite hemma är ju bra (oftast) så svensktoppen fick det bli.

På kvällen gick jag återigen ut med Alessandra och Silvia Ruda från min klass. Vi hade en supertrevlig kväll och jag kom hem sent sent.. och om en liten stund ska jag åka ut till ett hus på landet, precis utanför Thiesi och spendera dagen. Alldeles för lite sömn de här dagarna.....men som tur är så har jag lov ända till torsdag så det finns fortfarande en liten chans att jag klarar att återhämta mig lagom till skolan börjar. Om inte får jag väl ta någon "sjukdag" och sov lite, nu när jag faktiskt kan göra det. Bäst att passa på medan man kan!


Jag hoppas att ni orkat läsa ända hit ner, det blev ett väldans långt inlägg. Men så blir det när man är lat och inte skriver så ofta. Hoppas att ni haft en bra påsk!
Kramar <3

Idag är det söndag. Det brukar betyda att jag sover så länge jag kan för att vila ut mig. Men det blev inte riktigt så.
Igår kväll var jättetrevligt! Hängde i Thiesi med Alessandra och vänner och var på väg hem vid två för att komma i säng för att vila ut till dagens äventyr. MEN så blev det inte. På väg hem (ja, jag hade faktiskt sagt hejdå och var på väg hem) blev jag kvar tillsammans med en annan Alessandra som jag lärt känna för ett tag sen. Av någon anledning tog jag en annan väg för att komma hem vilket betydde att hon var precis där. Hon blev jätteglad att se mig, några av hennes vänner hade övergett henne och hon var glad för ytterligare förstärkning till hennes födelsedagsfirande. Hon fyllde nämligen 18!
Jag blev kvar med henne och hennes vänner till halv fyra (lärde känna många trevliga människor!) då jag la mig ner i min otroligt sköna säng.

Väckarklockan ställd på elva för att inte råka sova för länge. Åt frukost, duschade, åt lunch och sen var jag och Theresa iväg!
Dagens färd blev till Stintino - platsen där jag badade för första gången, och även blev bränd av en manet. Min familj har ett hus där, och vi gjorde en visit där också för att se att allt såg bra ut efter vintern. Hon visade mig även den lilla stigen från huset ner till havet. Kan det bli bättre? Ska jag tillägga att det var 22 grader varmt och att jag redan börjat visa tecken på att få lite färg? :D

Den här dagen visade mig återigen hur otroligt jag har det. Jag bor i ett av världens vackraste länder, och på en av de finaste platserna i det landet. I alla fall om man tycker om ett exotiskt sommarparadis. Jag hoppas att jag lyckades få några fina bilder så att jag kan ge er en bild som stämmer åtminstone 20% av verkligenheten.
Radion på hög volym, italiensk musik blandat med internationell, solglasögon och ett hav med en färg jag inte ens kan beskriva. (dels för att jag inte kommer ihåg några färger som kan liknas vid den färgen, och dels för att jag faktiskt inte vet hur jag ska beskriva det).

Det enda som var lite halvdåligt med dagen var glassen. Tydligen var vi för tidigt ute på säsongen för det bästa stället och vi ville inte vänta till Sassari, vilket vi skulle gjort. Glass med isbitar i är ingen höjdare.


Jag hoppas att ni någon gång får uppleva någonting som liknar det jag har fått de här månaderna (sju månader här igår!). Varje dag, varje litet ögonblick har en betydelse lika viktig som de stora sakerna. För det är ju de små sakerna som gör de stora, inte sant?
Sol, en vacker natur, en mening, ett leende. Allt kan göra din dag bättre, lr sämre om du saknar allt det.


Jag längtar hem, men samtidigt känns det som om jag inte har tillräckligt med tid här. Lite som om jag går omkring och väntar på att få åka hem samtidigt som jag inte hinner fylla alla helger och dagar med tillräckligt mycket. Mamma kommer inte tycka om att jag uttrycker mig såhär, men ibland tänker jag att jag inte vill komma hem och ångra att jag inte gjorde något medan jag var här. Vad det än kan vara. Det gäller att ta vara på sin tid. Njut av de små sakerna i livet och allt blir mycket bättre! När du köper den där kaffen som smakade så otroligt gott, låt det bli något som förbättrar din dag istället för att låta kafaterians kaffe få dig att börja klaga. Och om ni vill när, så blir det en riktig italiensk middag hemma hos mig när jag kommer hem. Jag vill så hemskt gärna dela det här med alla mina nära och kära. Och på sätt och vis är ju ni också en del av allt det här, fast hemma i Sverige.


Jag saknar er och lovar att ta vara på tiden vi kommer att ha tillsammans när jag kommer hem.